Regnet faller i tid och i evighet

Jag slutade prata, jag var så van att le
Ni undrade aldrig
Och jag förstod inte varför
Men det kan inte vara lätt att se, när jag aldrig ropar på hjälp.


Fast ni borde förstå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0